Det här med musik är ganska intressant egentligen, iallafall i mina ögon och mina tankar.

Vissa ser musik som ett ljud som går genom ena örat och ut genom det andra.
Andra ser musik som ett ljud som uppstår när man sätter på radion helt random, tillexempel i bilen.
Men sen finns det de som lever i musiken, de som tar in varje litet ord, har en speciell relation till musiken och kanske har en speciell genre som man håller sig till.

Vissa tycker om pop, andra metal. Vissa tycker om country, andra klassisk. Vissa tycker om hiphop, andra hardcore. Det finns så otroligt många olika genrer där ute, man vet knappt vad som är vad längre.

Det jag stör mig på är folk som "retar", fel ord men hittar inget annat just nu, en för musiken man lyssnar på. Och kanske slänger in någon kommentar om själva genren man lyssnar på, eller ens favoritband. Det är något jag ser som väldigt omoget och inte alls nödvändigt.

Om man lyssnar på musik, har intresset och allt vad det nu än är, så är den en del av vem du är. Jag anser lite som att om någon inte kan acceptera din musiksmak så accepterar de dig inte som person heller. Hänger ni med?

För något år sedan lyssnade jag på pop, speciellt pojkband. Jag har alltid lyssnat på pop med några få andra band som ingick i andra genrer. Men speciellt förra året så hamnade jag i någon slags "pojkbandsperiod" och jag hade inga som helst problem i det, för det var en del av mig. Jag kände mig som en ny människa. Självklart fanns det folk som tyckte det ena och det andra om det här och jag tog åt mig väldigt mycket av det. Det hela slutade med att jag knarkade Linkin Park i flera månader. Hade ju lyssnat på dem i flera år innan men hade en period förra året som bara innehöll Linkin Park på grund av att jag inte kände mig tillräcklig när jag lyssnade på pop.

Idag lyssnar jag på hardcore or whatever. Något 'hårdare' musik än pop iallafall, om man säger så. Älskar post-hardcore, som blandar både scream och clean sång. Iallafall så har denna förändringen gjort mig till den jag är idag. Det började i slutet på förra året tror jag, hittade Simple Plan och därefter så utvecklades det till All Time Low, Sleeping With Sirens, Bring Me The Horizon, A Day To Remember, You Me At Six och så vidare. Bring Me The Horizon klarade jag knappt av i början. Någon av deras nya låtar kunde jag väl lyssna på men inte de äldre.

Jag mår så otroligt mycket bättre med den här typen av musik för den säger så otroligt mycket mer än vad pop gör. Men pop är också en otroligt härlig genre om man bara vill förstå den. Alla låtar handlar inte om kärlek, det finns vissa låtar som går helt indirekt, handlar bara att vara tillräckligt öppen för att kunna se det.

Musik är något så otroligt mäktigt egentligen. Det gör en till den man är. Jag vet att andra ser det likadant för de slänger sig på folk som lyssnar på musik som man själv inte tycker om, hatar på de band och dumförklarar människan i fråga. Förstår inte folk som gör det dock, vill de få mer folk att lyssna på musiken de lyssnar på eller vad är det frågan om?
Visst, det är underbart att hitta någon som tycker om samma musik som en själv, men bara för att min kompis lyssnar på rock/hårdrock så kommer inte jag ändra hennes tankar genom att säga att det suger och att hon är en idiot. Jag har flera vänner som lyssnar på One Direction och Justin Bieber. Nu tycker jag väl fortfarande om One Direction men jag kommenterar det fortfarande inte. Har vänner som lyssnar på metal. I don't care. Varför ska andra bry sig?

Men det är väl så samhället fungerar idag. Det är likadant med utseendefixeringen som finns just nu. Man måste vara snygg, ha en fin kropp, vara sminkad och inte sticka ut allt för mycket för att kunna passa in och bli accepterad. Lyssnar man på något helt annat än det som kompisarna lyssnar på så är man inte en i gänget.

Jag är inte så jätte engagerad i över hur det riktiga livet fungerar när det handlar om musik. Är mest via datorn där folk skriver att man blir 'retad', hör historier om folk som hatar på de band som man själv tycker om och så vidare.

Det enda jag ser lite som ett problem när det kommer till olika genrer och musiksmak är konserter. Jag har ingen i min omgivning som tycker om den musiken som jag tycker om. Det är antingen pop, rock eller metal. Detta gör att jag har väldigt svårt att ta mig till konserter och festivaler haha, men sist hade jag iallafall lilla Sara med mig. Drog med mig henne, hon ville säkert egentligen inte gå men whatever. Hon ligger mer i den genren än vad andra gör. Hon är väl mer metal än något annat men, jag känner det lite som så att en metal människa har lättare för att gå på 'hardcore konserter' än vad en pop/rock människa har. Stackars små fangirls som tvingas ställa sig framför hardcore, skadad för livet.

Någon av er kanske har en blick över hur det ser ut i vardagen? Umgänges kretsarna? Är det bara en typ av "musik" som hänger i ett gäng eller är det blandade genrer som får plats också?