You've been gone for days
Without a trace
All I see are fallen leaves
Ever since that day
I tried to find you
But the rain won't go away

Så här i dessa tider (börjar närma sig 10 april) har jag bara en människa i mitt huvud. Saknar henne något så fruktansvärt just nu. Det känns fortfarande overkligt i vissa stunder och det skrämmer mig lite för jag vet ju att hon är borta och har varit i tre (!!!) år nu.

Hej alla fantastiska läsare! Hur mår ni? Ni har vuxit en del på senare tid. Ni blir fler och fler och det gör mig jätteglad. Välkomna hit!

Jag har inte skrivit ett sånt här inlägg på några år! Men nu känner jag att jag behöver skriva av mig. Har en hel del jag vill skriva av mig om faktiskt så det kan hända att det dyker upp fler såna här inlägg men de kommer absolut inte ta över bloggen. Musik och foto är fortfarande det som står allra högst upp. Fear not!

Det jag egentligen vill prata om är hur jag har insett en hel del grejer här i livet. Bland dessa saker har vi att man inte kan förvänta sig vara bra på precis allting. "Det är väl självklart att man inte kan vara bra på allt?" kanske ni tänker. Ja, självklart är det så. Men på senare tid har jag velat vara så bra jag bara kan när det kommer till fotograferingen. Vi snackar några år tillbaka, fram till nu. Jag har velat kunna fotografera allt från människor till små myror. Från vackra landskap till fula ruggugglor. Har blivit lika besviken varje gång jag kommit hem från en fotografering och ser att majoriteten av bilderna är dåliga. Det blev lite som en ond cirkel, jag kom hem med dåliga bilder, mitt självförtroende sänktes något så otroligt samtidigt som jag gick ut igen och fotograferade samma sak - med samma resultat om inte sämre. Jag vet inte om ni har märkt det men mina landskapsbilder är riktigt dåliga. Kolla på bilderna från Gran Canaria och Skåne. Var finns skärpan? Var finns kvalitén? Var finns originaliteten? Ingenstans. När jag var på Gran Canaria och stod vid en utsiktsplats för att fotografera kunde jag inte tänka annat än "Det här landskapet har fotograferats ungefär en miljon gånger och lite till. No pressure". Detta gjorde att jag gav upp och lät bilderna bli som de blev, mer minnesbilder än några fotografiska mästerverk.

Jag har tränat så mycket på allt det här. På att fotografera sånt jag inte varit så bra på. Hela tiden legat ett steg före, att jag tror jag är så mycket bättre än jag är. Det låter jättekonstigt kanske men jag har velat vara så bra att allt annat har liksom fallit undan. Jag lärde mig inte av mina misstag utan jag gjorde samma misstag om och om igen. Hade ju ingen aning om vad jag gjorde egentligen.

Anledningen till att jag skriver det här är för att jag behöver backa ett steg. Ta ett steg tillbaka och kolla över mitt arkiv, min portfolio. Min portfolio består av allt mellan himmel och jord. Ska det vara så? Ja, om man är en sån fotograf. Är jag en sån fotograf?

Nej.

Och jag är så jävla stolt att jag äntligen kan erkänna det för mig själv. Det gör att jag kan släppa i princip alla förväntningar. Jag kan släppa mina tankar om att jag måste lära mig för jag måste inte lära mig om jag inte vill. Att fotografera landskap är jättetråkigt om det inte finns tydliga linjer i landskapet som man kan följa. Att fotografera människor är ruskigt läskigt. Att fotografera djur i rörelse är galet svårt. Det betyder inte att jag aldrig kommer fotografera detta igen men all min fokus kommer ligga på macrofotograferingen, det jag tycker är allra roligast

Jag hoppas att min portfolio i slutet av året kommer återspegla vem jag är som fotograf och som människa. Snarare än att den bara visar vad jag kan om jag har tur.

Hoppas ni har det superbra så ses och hörs vi en annan gång!
Kram.