Det här är långt ifrån det jag egentligen borde skriva om men känner att jag måste få det sagt.

Jag gick in genom Plusgymnasiets dörrar med förhoppningar, glädje och framförallt - förväntan. Jag var så otroligt förväntansfull över vad som skulle hända, hur allt skulle fortsätta. De första veckorna var bra, de fungerade helt enkelt.

Ettan var helt okej faktiskt, allt var nytt och jag hade motivationen uppe att fortsätta och dessutom motivation till att plugga. Det var i tvåan som allt föll, det blev tråkigt. Har nog aldrig haft så tråkigt i hela mitt liv. Dagarna bara rullade på, samma visa varje dag. Hade ingen motivation till något och allt bara föll.

När jag ser tillbaka på de här tre åren så önskar jag att jag hade sagt ifrån med en gång för det här har minst sagt varit plågande. Hade inte kunnat byta skola i ettan då jag läste upp 9ans matte, men hade säkert kunna byta skola i tvåan.

Tanken att hoppa av har kommit allt oftare. Kände i början av tvåan att det aldrig kommer gå, att jag aldrig kommer klara mig till slutet och kanske borde jag ha lyssnat på mig själv. Nu sitter jag här, sista terminen med alla uppgifter från höstterminen efter mig. Även några uppgifter från tvåan och en hel kurs från ettan. Allt detta ska jag fixa på en termin, hah. Good luck typ.

Varför jag upplever det så här är inte på grund av skolan, den är helt okej utan det är klassen. Jag må inte vara den mest sociala av de alla men har aldrig träffat en så tråkig (och uppdelad) klass, sorry om någon av er läser det här men the truth hurts. Har en kompis i klassen, nästan rekord ju. Vad gör jag då om hon är borta? Jo, traskar runt för mig själv och mår ännu sämre.

Nä, gymnasiet har inte varit frid och fröjd. Skulle nog vilja se det som de värsta åren i mitt liv. Det positiva är väl att jag har fått mer erfarenhet inom fotografering och att min engelska har blivit bättre.